Instrumentet
Shamisen: tre strängar, ett plektrum
Varifrån shamisen kommer, varför den surrar, hur dess halsar och skinn skiljer sig mellan genrer och vad den tillför när den spelar vid sidan av koto.
Boka en plats på konserten ↗Vad namnet betyder
Shamisen, även stavat samisen eller kallat sangen, betyder tre strängar. Det är en japansk tresträngad luta med bandlös hals och en trumliknande kropp, spelad med ett stort plektrum som kallas bachi. I en konsert med koto och shamisen bildar de två instrumenten ett par. Koton är en cittra som ligger på golvet och knäpps med fingerplektrum; shamisen hålls i knät och slås an, och dess ljud är skarpare och mer perkussivt.
En resenär från Kina
Shamisen härstammar från den kinesiska sanxian. Sanxian nådde Kungariket Ryukyu, dagens Okinawa, på 1500-talet, där den blev sanshin, och shamisen härstammar från det instrumentet. Man tror att dess förfader kom till fastlandet via hamnstaden Sakai, nära Osaka, under samma århundrade. Dess tidiga kropp var klädd med ormskinn, och den spreds från underhållare till många typer av scenmusik.
Hur den är byggd
Kroppen, kallad dō, är en ihålig ram klädd fram och bak med skinn, ungefär som på en banjo. Traditionellt var skinnet hund eller katt, och samtida instrument använder ofta syntetiskt material. De tre strängarna var traditionellt av silke, även om nylon är vanligt nu. De passerar över en stall, koma, som vilar direkt på skinnet. Shamisens hals är bandlös och smalare än en gitarrs eller banjos.
Surret
Den lägsta strängen är avsiktligt placerad lägre vid översadeln, så att den surrar mot halsen. Det surret kallas sawari, och det ger shamisen en rå, resonant kant som västerländska öron ibland jämför med en sitar. När du sitter nära i ett litet rum kan du höra surret fortsätta efter att tonen slagits an. Det är en avsiktlig del av instrumentets design.
Halsar och genrer
Shamisen delas in efter halsens bredd: hosozao (tunn), chūzao (medel) och futozao (tjock). Nagauta-shamisens tunna hals passar det snabba, virtuosa spel som krävs inom kabuki. Den medeltjocka halsen gynnar jiuta, en klassisk stil med ett fylligare och mjukare sound. Den tjocka halsen används för dockteaterns robusta musik och för tsugaru, en modern stil från norra Honshū. Vilket instrument du hör beror på repertoaren.
Geisha, teater och gatan
Shamisen ackompanjerade blinda munkar och senare nöjesdistrikt, och blev ett kärninstrument inom kabuki och dockteater. Kouta, en stil med korta sånger, utvecklades av och framfördes mestadels av geishor och maiko. I början av 1900-talet formade blinda musiker tsugaru-jamisen, en snabb, improviserad stil baserad på folksång. Det spannet, från förfinad kammarmusik till gatans energi, är varför ett och samma instrument kan låta så olika från en konsert till nästa.
Koto och shamisen tillsammans
De två instrumenten delar ett program, och Kyoto-musikern Yatsuhashi Kengyō började som shamisen-spelare innan han lärde sig koto. I en konsert arbetar kontrasten till din fördel: koton bjuder på ett klingande, knäppt sound och shamisen ett torrare, surrande. Ett soloframträdande som rör sig mellan dem ger dig båda texturerna inom en enda timme.
Shamisen idag
Shamisen har aldrig varit enbart ett museiföremål. Tsugaru-jamisen har lånat sig till modern användning och förekommer inom jazz och rock, och dess virtuosa stil jämförs ibland med bluegrass-banjo. Samtida musiker blandar traditionella stycken med nya arrangemang, vilket är varför ett konsertprogram kan para ihop ett klassiskt stycke med ett modernt på samma instrument. Gens egen sida noterar att shamisen nu förekommer inom pop, rock och jazz liksom inom traditionella genrer.
Vad du ska lyssna efter
Lyssna efter surret från den lägsta strängen, och efter plektrumet självt: i vissa stilar, som tsugarus slående teknik, träffar bachin både skinnet och strängarna. Om konserten innehåller ett klassiskt stycke och ett modernt, jämför hur samma instrument låter i vardera. Kommentaren i början förklarar varje del, så du vet vad du hör.
Källor