Rummen
Machiya och sentō: konsertrummen
Vad ett kyoto-machiya och ett sentō-badhus byggdes för, och varför båda utgör utmärkta rum för koto och shamisen.
Boka en plats på konserten ↗Två byggnader, två ljud
De två konsertalternativen äger rum i två slags vanliga japanska byggnader i stället för i en teater. Den ena är ett traditionellt trähus av machiya-typ, den form av bostad och butik som präglar centrala Kyoto. Den andra är ett sentō, ett gemensamt allmänt badhus. Varje byggnad skapades för något annat än musik, och var och en rymmer nu en publik som är tillräckligt liten för att höra en enda sträng.
Vad en machiya är
Machiya är traditionella trähus som finns i hela Japan och som är typiska för Kyoto. De uppstod redan under Heianperioden och utvecklades fram till Meijiperioden, och inhyste urbana köpmän och hantverkare. Den vanliga machiyan i Kyoto är lång och smal, med en liten fasadbredd, en djup planlösning, jordväggar, tegeltak och ofta en liten innergårdsträdgård. Rummen bakom butiken har upphöjda trägolv och är täckta av tatamimattor.
Ett hus som ändrar form
Skjutdörrarna i en machiya, fusuma och shōji, kan öppnas, stängas eller tas bort för att ändra antalet, storleken och formen på rummen. Det största rummet, zashiki, blickar ut mot trädgården och fungerade en gång även som mottagningsrum för särskilda gäster. Den flexibiliteten passar ett hus som har blivit ett litet konsertrum, där en handfull lyssnare sitter tillräckligt nära för att se musikerns händer.
Klimatet inomhus i Kyoto
Kyoto har kalla vintrar och varma, fuktiga somrar, och machiyan utformades för båda. Lager av skjutdörrar kunde läggas till för att hålla värmen inne eller tas bort för att släppa in luft, och vävda bambuskärmar hängdes upp på sommaren för att släppa igenom luft men blockera sol. Innergårdsträdgårdarna förde in ljus och luft i mitten av huset. En konsert i en sådan byggnad formas av den historien om årstider.
Vad ett sentō är
En sentō är ett japanskt allmänt badhus där besökare betalar inträde. Traditionella sentō hade en avbalkning som åtskilde könen i ett stort rum med ett enda stort badkar, och ingången ser ofta ut som en tempelport med ett förhänge, noren, märkt med tecknet för varmt vatten. Sedan andra halvan av 1900-talet har antalet minskat, i takt med att allt fler japanska hem har egna bad.
Kakel, höjd och eko
Badavdelningen i en sentō är vanligtvis klädd i kakel, med högt i tak och stora fönster. Det är de hårda kakytytorna som ger ett före detta badhus dess långa, naturliga efterklang. Arrangören beskriver badhussalen som en plats där kaklade väggar skapar ett dramatiskt, omslutande ljud, som passar utmärkt för en kotoduett. Du hör varje ton klinga ut och klinga av – en helt annan effekt än stadshusets torra närhet.
Varför kontrasten fungerar
Stadshuset bjuder på intimitet: några få personer, ett trärum och en solist vars fingerarbete du kan följa. Badhuset bjuder på resonans: en större publik, en duett och ett ljud som bär. Samma koto låter olika i vardera rummet, och det är just därför man bör välja sal med omsorg snarare än av en slump. Vid ett första besök är stadshuset mer givande; vid ett återbesök erbjuder badhuset en annan klangfärg.
Att läsa en machiyas fasad
Fasaden på ett machiya har trägaller som kallas kōshi, och gallrets stil angav en gång vilken typ av butik som låg innanför: trådbutiker, rishandlare, geishahus och spritbutiker hade alla sina egna. Samma hus deltog också i Gion Matsuri, då familjer visade upp sina skatter, skärmar och arvegods i främre rummen och husen tog emot åskådare längs paradvägen. När du går till en konsert i ett stadshus – lägg märke till gallren och den smala fasaden på vägen.
Att visa byggnaderna respekt
Behandla varje rum som du skulle behandla ett hem: ta av dig skorna i entrén, bär strumpor, dämpa rösten och följ personalens anvisningar. I badhuset badas inte, och badinrättningarna ingår inte i besöket. Hantera kuddar och stolar varsamt och lämna rummet som du fann det.
Källor