Musiken
Kotomusik, från hovet till Miyagi
Från hovets gagaku till Kyoto-mästaren Yatsuhashi Kengyō och modernisten Michio Miyagi – en kort historia om det du hör på en konsert.
Boka en plats på konserten ↗Hovmusik först
Kotot kom till Japan som en del av hovmusiken. Instrumentet nämns i några av de äldsta japanska texterna, och under Asuka- och Nara-perioderna införlivades det i gagaku, hovets rituella musik. Under Heian-perioden uppskattades det brett av aristokratin och förekommer ofta i poesi och berättelser. Det moderna kotot härstammar från gakusō, hovversionen.
Från aristokrater till gemene man
Under Muromachi-perioden tog samurajklassen upp kotot, och det kom att förknippas med teceremonin. Under Edo-perioden spreds det till gemene man, och en ny sologenre kallad sōkyoku, solokotots musik, tog form. Kotot rörde sig från hovet till en mycket bredare publik.
Yatsuhashi Kengyō
Yatsuhashi Kengyō (1614–1685) var en japansk musiker och kompositör från Kyoto. Kengyō är en hederstitel som ges till synnerligen skickliga blinda musiker. Han började som shamisenspelare, lärde sig sedan koto av en hovmusiker och tillskrivs äran att vara den förste som undervisade allmänheten i instrumentet. Han förvandlade ett begränsat förråd av sex traditionella stycken till en ny stil, kumiuta, och kallas den moderna kotots fader.
Rokudan och styckena
Yatsuhashi tillskrivs som kompositör till Rokudan-no-shirabe, Sex stegs musik, ett av de mest kända kotosolona, även om vissa källor antyder att han kanske inte komponerade det själv. Han anpassade också skalor från shamisenrepertoaren för kotot. Det är den äldre av de två strömningarna du kan höra på en konsert: klassiska verk från denna tradition och nyare stycken från det senaste seklet.
Ett västerländskt sekel
I början av Meiji-perioden nådde västerländsk musik Japan, och under de följande decennierna omformades kotot av den. Michio Miyagi (1894–1956), en blind kompositör född i Kobe, anses vara den förste japanske kompositören som förenade västerländsk och traditionell kotomusik. Han skrev hundratals nya verk, uppfann det 17-strängade baskotot och skapade nya speltekninker, och tillskrivs brett äran för att ha hållit kotot levande när traditionella konstformer trängdes undan.
Haru no Umi
Miyagis mest kända verk, Haru no Umi (Havet om våren), är skrivet för koto och shakuhachi. En fransk violinist som hörde honom spela det arrangerade shakuhachi-stämman för violin, och de spelade in det tillsammans för utgivning i Japan och Europa. Stycket spelas fortfarande varje år för att välkomna det nya året i Japan. Det är det klassiska exemplet på ett modernt koto-verk som låter både traditionellt och västerländskt på samma gång.
Efter Miyagi
Sedan Miyagi har kompositörer och musiker som Kimio Eto, Tadao Sawai och Kazue Sawai vidareutvecklat instrumentet, och Kazue Sawai tillskrivs en ledande roll i att föra kotons musik utomlands. Koton förekommer nu i jazz, pop och experimentell musik, och släktingar som 20-strängad och 25-strängad koto har komponerats för. Det är vad samtida betyder i ett Kyoto-program: ny musik för samma strängar och samma stall.
Blinda musiker och titeln kengyō
Kotomusikens historia är tätt sammanflätad med blinda musiker. Kengyō var en hederstitel som gavs till synnerligen skickliga blinda musiker, och Yatsuhashi innehade den. Michio Miyagi förlorade synen vid åtta års ålder, studerade koto och nådde rangen kengyō, den högsta rangen för en koto-utövare, vid arton. Båda karriärerna visar hur centrala blinda musiker var för instrumentets utveckling.
Hur detta formar en konsert
Ett typiskt program vilar på båda sidor av den historien: ett klassiskt stycke och ett modernt, skrivna för samma instrument. Repertoaren beror på artisten och säsongen, så ingen kan lova en specifik titel, men du kan förvänta dig att musikern förklarar skillnaden. I en duett på badhuset förlängs samtalet av det andra instrumentet – en shakuhachi, taishōgoto eller flöjt.
Källor